Vilken vecka
Pust! Hade sett fram emot en vecka där Stella gick i skolan och Matheo och Milo på förskolan. Tänkte mig långpromenader utan barn med pod i lurarna och kanske golven skulle fått bli både dammsugna och våttorkade och man skulle äntligen kunna se botten på tvättkorgen...
Blev inte riiiiiiktigt så. Efter kalashelgen var både jag och Milo förkylda, han mest snorig. Lämnade på förskolan i måndags klockan nio och informerade om läget, att han är snorig men ingen feber men känner de att han inte orkar med får de ringa. Strax innan elva ringde dom.... hämtade hem en ledsen o snorig Milo.
Matheo som oxå sett mig ville också följa med hem, men han ville äta först och eftersom de var på väg in för att göra just det så sa jag att jag väntar tjugo minuter så åker alla hem. Milo hade lugnat sig och vandrade nöjt runt med min hjälp på gården och verkade inte längre så trött som pedagogerna tyckt.
Så vi var tillbaka på tisdagen, men då var han (och så många andra) så ledsna så då stannade jag kvar tills de skulle sova vid halv tolv, tänkte att jag kommer och hämtar sedan vid två när det är dags att gå hem. Då ringde de kvart över tolv och sa att han vaknat och var ledsen. På onsdagen satt han om möjligt ännu mer fast om min hals när vi närmade oss förskolan...
I onsdags eftermiddag kom en kaskadspya och så var resten av veckans inskolning inställd... idag fredag kom första leendet på typ ett dygn efter att han fått en bit egen kexchoklad! Typiskt då att man somnar ifrån den...
